mvolt

Åtta år sen idag, hur kunde tiden gå så fruktansvärt fort? Jag kommer ihåg när allting hände. Jag låg där. En liten nioåring i min säng och väntade på att du skulle komma hem och säga godnatt, som du alltid gjorde. Nu idag står jag här utan dig. Min fina underbara andreas. Du var min pappa. Min fina alldeles egna pappa. Du var den som lärde mig vad rätt och fel var. Då när du fanns sida vid sida. Då trodde jag aldrig att det skulle gå att leva utan dig. Idag vet jag att det går. Men det gör så fruktansvärt ont. Idag vet jag att jag kan klara av precis allting, tack vare dig. Du gjorde mig alltid glad. Du fyllde mina dagar med glädje till max. Idag vet jag hur stolt du hade varit över mig och vad jag har gjort i mitt liv. Idag är jag tacksam för att jag vet att du fortfarande tänker på mig. Och idag vet jag exakt hur mycket du älskade mig. Och att jag var din alldeles egna lilla prinsessa. För kommer du ihåg? När jag hade sminkat mig sådär jättefult och konstigt och skrek "pappa, pappa titta vad jag har gjort". Då smekte du lätt min kind med din hand och sedan pussade den och sa "du är min fina lilla prinsessa alisa, jag älskar dig och är jätte stolt över dig". Och jag vet om att du sitter och ler åt mig nu. För du kommer ihåg. Precis alltid, som jag. Och jag vet om att vi kommer att träffas igen. Den dagen då jag väljer att lämna detta, kommer jag komma till dig. Vart du än är. För jag vet att du kommer att ta hand om mig precis som förr. Du kommer alltid att finnas långt inne i mitt hjärta. Och ingen kommer någonsin att kunna ta din plats. Jag älskade dig då. Och jag älskar dig lika mycket nu. Min fina underbara pappa andreas csurolyai <3